Ekostil

Men vad roligt det här är med research då. Som detektiver strök vi omkring jag, Joakim och Coco igår dag, tog bilder och pratade med folk som bodde i huset som blir vårt första nedstamp i boken. Vi lurkade utanför, en bra bit bort och på olika ställen och riktigt kände in stämningen i kvarteret.

Spännande va, blir ni nyfikna nu?!

Avslutade hela deckarjobbet med en välbehövlig middag på Thaibåten som ligger på cykelvägen hem, har ni inte varit till Thaibåten måste ni passa på nu när sommarsolen står som bäst. Sandstrand har de också, på båten. Sådana där små detaljer faller jag för!

Igår kom vi varken fram eller bak. Vi gjorde allt annat än att cykla till city kan jag lova. HA ha ha, det går så där med mina dagsmissions. MEN strunt-i-dé, vi har semester och gör faktiskt sådant som faller oss in, eller hur?!

Idag, i alla fall, har vi en gemensamt mission. Vi ska ju skriva en bok ihop och tänker oss göra research till den idag. Den första av många framtida researchdagar I suppose. ”Research är a och o, gör ni den grundligt har ni hälften av storyn klar”, har säkert sex författare/författarinnor förklarat för mig tidigare.

Så. Nu är jag laddad, med iskall frappé, stadskarta över takåsar, slokhatt, solbrillor, nymålade naglar och en hund i korg!

Skönt det är att ha en mission per dag. Inte mer. Inte mindre. En mission per dag räcker. Igår försökte jag mig på att göra egen ekologisk tapetklister. Vi kan säga så här. Det gick rent sagt åt helvete med det. Ha ha ha. Jag är fortfarande rädd att den skall börja leva ett eget liv i vår soptunna. Påsen jag slängde den i tillsammans med handduken blev till en blob. En märlig oformbar och otäck blob – The blob!

Idag tänker jag mig försöka på att cykla till city. Hela vägen, med Coco i cykelkorgen. Coco är inte lika pigg på det. Hon vill mest ligga här och sova på sofflocket. ”Vi ligger här istället och latar oss lite”, tycker hon. Det ska vi också en liten stund till, sedan skall jag tapetsera köket (med riktigt tapetklister vi inhandlade igår) men sedan blir det cykel, cykel, cykeltur!

Ett av semesterns härliga sidor är det här med att man har tid att fundera. På stort. Och på smått. Mikro- och makroperspektiv. Som att moln ibland ser ut som något. Exempelvis först en tydlig ekorre som efter några minuter blivit till en tydlig båt. Att det man egentligen då ser är små vattenbubblor som ögat uppfattar som vitt.

Och att allt runtom kring oss är designat för att matcha ihop med något annat. Som alla märkliga insekter och kryp som finns. Det finns som inte en typ av spindel nej det finns de där röda märkliga yra spindlarna som bor ovanpå trädplankorna – kan de veta vart de ska tror ni? Och gråsuggorna som vi hittade nyss under gångstenen när vi skulle lägga markduk där – har de som en plan tror ni när de yrar iväg?

Två veckor till av semester och jag är fan vandrande uppslagsverk av insekters rörelsemönster. Eller så blir jag inspärrad innan dess…

Två veckor in i semestern av fyra och vi har kommit till den där punkten. Ni vet när man börjar tappa räkningen på dagar, är det fredag idag eller kanske söndag? Det är inte så noggrant att titta klockan heller. Va? är hon redan tre säger man ibland, när man får syn på köksklockan. Fast egentligen är det strunt samma. Vi bryr oss inte.

Vi har också kommit till den där punkten ni vet när man inser att man aldrig annars brukar umgås så här intensivt, så många dagar i sträck, dygnet runt. När man blir som lite småirriterad på varandra för minsta lilla. VA – stängde du inte dörren ordentligt – nu står den på vid gavel muttrar den ena. Ha ha ha, ni vet banaliteter som annars aldrig har en betydelse, men som nu verkar vara viktiga. För att man märker minsta lilla skillnad för att man  har tid att tänka på dem.

Sedan kommer vi till det här med prioriteringar. Vad vi tycker är viktigt att ödsla tid till när man har ledigt och inte är inbokat på något. Där går våra åsikter oftast isär. För Jocke innebär den typ av semesterdag tid att fixa saker – som att tvätta altanen. Eller måla källargången. Åka och rensa vår gamla koloni – ja praktiska saker. För mig handlar semestern om att lata mig, äta glass, åka planlöst in till city, sätta oss först på café sedan kanske på någon uteservering, ta ett glas rosé, ha med badkläder om man plötsligt får lust till det och bara göra sådant som faller en in – bara gört’ .

Där är vi idag. Lite uttråkade, lite irriterade. Jag är för associal för att orka ringa någon att möta upp mig i city. Jocke kör sitt praktiska race. Halvtid in i semestern och här sitter jag och muttrar som en sur SAS-värdinna. Och vet fortfarande inte riktigt vilken dag det är..visst är det en söndag? Eller?

Vi är som ett rockband hela familjen. En vecka här, en natt där, fyra dagar hit, fem nätter dit – så där har vi hållt på hela sommaren. Jocke flyger över hela Europa, jag håller mig mest här i Sverige. Och, Olivia min dotter på tio år, är värst. Hon bor ju hos pappa också, och hans  släkt, och så min och så alla bonusmor/farföräldrar i fyra vädersträck, Greklandssemester, medeltidsveckan och scoutläger inbokat.

Nyss landade hon på frukost hos oss, fram tills mina föräldrar som hängt här sedan vi landat från Bologna packade ned henne och en resväska för att åka en kortis fram till torsdag till Trollhättan. ”Hej då mamma vi ses på torsdag, tjoade hon från baksätet och näsan tight ned i en restidning. Igår flög hon med lillebror själv från Norrland.

Min lilla plutt – the globertrotter – saknar jag redan enormt.

Vi däremot vi är mer och mer globetrötters!

Puh. Vi har äntligen landat. Och JA, jag har mängder roligt att berätta om matlagningskursen med Carmelita. Och JA, mängder ekoguider och andra roligs stories också från Bologna men först måste jag bara få dra en djup PUH igen. Och puh säger jag så där uppgivet samtidigt som jag himlar med ögonen för den här dagen har kantats av kaos vill jag lova. Kaos = SAS. Alla vi känner säger alltid – res inte med SAS vad ni än gör res med KLF, Air France vem som helst utom SAS. Servicen är urusel, värdinnorna trötta och maten seg och kall.

Personligen har jag aldrig riktigt förstått vad de menat. SAS har alltid varit om än slätstrukna ändå proffsiga. Till idag. (OCh tro mig jag är ingen som gnäller för minsta lilla. Det skall mycket till innan jag gör det )Från det att vi, trots specialbeställda business-class-biljetter, fått köa, fått vänta ofantligt långa väntetider till att bli riktigt dåligt behandlade på sista flighten mellan Köpenhamn och Stockholm.

Eftersom de i allt förseningskaos från Bologna till Köpenhamn missat ta med maten (!) var vi redan ganska så yra i skallen när vi landade i Köpenhamn. Tänk sedan att välkomnas av SAS-värdinnor som antingen måste ätit åtta citroner till frukost eller eventuellt inte fått nyp på länge. Scenariot ser ut så här

• Vi väntar med boarding till sist dels för att vi aldrig någonsin står som fån i kön och eftersom vi sitter i business-class dvs säterna längst fram. Smart drag tycker vi både för oss och för resten av planet. Ni vet vad man blir störd på idioter som har säterna längst fram och står där med sina väskor och sinkar palnet, så tänkte vi.
• När vi kommer ombord är således flyget fullt – so far so good – eftersom vi reser business-class har vi också betalt extra för att få extra hand-bagage. Ni vet när man sitter längst-längst fram så finns där inget säte framför där man kan lägga bagage! NEJ och kabinutrymmet då – tror ni att de trevliga värdinnorna har tänkt på oss som betalar extra – HA – så klart inte det är några jävla shoppingbags och skit överallt. När vi undrar vänligt över detta får vi SAS-värdinnesvaret ” Ni har så mycket bagage med er ni får skylla er själva” – ”Vi har två väskor och min lilla handväska och vi som businessclass får egentligen ha ännu mer, hur skall vi skylla oss själva då” undrar vi – fortfarande vänligt. ”Ja men en väska hade kanske räckt”, säger surkarten då.
• Istället tvingas vi gå med vårt bagage längst bak i flyget ”Men, fortsätter vi, vi är redan jätteförsenade hem och då måste vi ju vänta till alla från planet gått ut innan vi kan hämta väskan” . Varpå citron-pagebruden svarar surt ” Ja, kanske inte riktigt sist ni kan kryssa förbi dem som är på väg ut ” Sedan ändrar hon röst en sekund och frågar ”SKulle ni ha något att dricka till maten eller?”
• Jockes väska med hans bok och en ömtålig bilmodell knökar de ned fram i något märkligt kabinutrymme och när han sedan frågar om han kan få sin bok att läsa snörper citronen igen ” Men kan inte det vänta till vi landat, nu har jag lastat säkert sju tunga väskor över den jag orkar inte ta ut den till dig” Då börjar Jocke surna något och förklarar att bilmodellen är ömtålig och att han sa det innan de tog hans väska ” JA men nu är det så här bara”, säger surkarten. Om än ännu surare.
• En annan kvinna bakom oss lade upp sin kabinväska varpå surisens andra survärdinna säger högt och tydligt ” JA det är ju du som får den i huvudet om den ramlar ut, då kanske det inte blir så roligt”

Sjukt är bara riktnumret. Måste erkänna att jag aldrig någonsin varit med om att få så dåligt bemötande. I min lilla glamourvärld har flygvärdinnor alltid haft en liten speciell skimmerstatus. De där Mona-Lisa-leenden som aldrig verkar ta slut, perfekta hållningen, sättet att säga Kaffe – Thé? Att värdigt och vackert kunna gå fram och baklänges i tighta korridorer och dräkter. Perfekt sminkning, perfekta naglar. Idag raserades inte bara en trevlig flygtur hem. Idag rasade stewardessbubblan med sur eftersmak.

- SAS – tänk på att jag faktiskt fram till i dag var en av era trogna resenärer som alltid försvarat er för vänner och bekanta som upplevt dåliga flyg mer er. Kritiken är befogad. Ni borde skicka värdinnorna på charmkurs – eller sluta upp med citronjuicen i loungen!

Jocke surar. Han vill inte åka hem. Inte jag heller. Vi funderar på att – bara stanna här. Bara gört’ Vi har redan fått massa vänner. Carmelitas kurs vi gick igår var bland det bästa jag någonsin gjort. Har filmat en del och får lägga upp det när vi landat hemma. Snart måste vi åka till flygplatsen, klockan är bara halv åtta och det är redan nu 35 plusgrader.

Natten har varit …….vad tror ni? lång? kort? spännande? dramatisk? Ha ha ha—-VARM!  Härligt också med det italienska tempramentet, här säger man direkt när någon/något inte tycker som man själv – helst genom att tuta. Eller skrika. Eller kasta saker. Det går bra

Vi har…istället för att sova lyssnat på allt detta tjoande, tutande stojjande – plus syrsor och duvor. Märkligt det är att duvor aldrig sjunger klart. Har ni tänkt på det? De sjunger ho-ho-ho-ho-ho’ och så på sista hooandet slutar de tvärt utan att följa given melodi som andra fåglar. Detta gör dem omöjliga att somna om till.

Oavsett så låg jag där inatt, i tropikvärmen och lyssnade på allt och funderade. Skrev tre dikter (som ni ska få läsa sen) och funderade på Italienskor. Ni vet kvinnor som är födda här. Kvinnor som går som kvinnor. Som är stolta över att vara kvinnor. Över sina kroppar. De är så de för sig i alla fall. Som om de ägde hela världen, och att alla dyrkade marken de gick på. Underbart tycker jag.

Något för oss stapplande hösäckar att ta efter. Idag tänker jag gå som en Ragazza – en italiens kvinna och vara stolt över att jag är den jag är! Sedan funderar jag på italineskornas frisyrer. Att de genomgående har tjockt mörkt hårsvall som kan bli hur långt som helst och bändas till vilka fabulösa frisyrer som helst ofta låter sig klippas kort. Eller page. Eller bob. I alla fall de heta italienskorna som är lite ”inne” och jobbar i flashiga miljöer. De har de där lite kortare frisyrerna, de där som är bob. Eller page. Chict klippt och till chica kläder. …det fick mig att fundera.

Vad tror ni. Ska jag möte hösten i  långt?

Eller slå den med en ny fripps (här har jag knytit upp håret bak med tofs)

Ska jag slå till?! Vore väl hur skönt som helst i hettan..