Annars när man åker in akut på sjukhus har man alltid en sådan där obehaglig känsla. Ni vet, doften av steriliseringsvätska och alcosalsprit. Att det här är nog allvarligare än man tror. Så tänker jag i alla fall. Så är inte fallet på djursjukhus. Här känns det mer som att allt inom ramen för filmiska dramor kan utspela sig från kära återseenden och glädjetårar till direkt det motsatta. Men det finns alltid en strimma hopp.
Eftersom Coco fortfarande var riktigt illa däran imorse, bestämde vi oss efter konsultation med veterinär att åka in direkt nu när de öppnade Södra Djursjukhuset i Kungens Kurva. Vilket visade sig vara ett bra beslut. Där har vi nu blivit kvar hela förmiddagen. Coco har undersökts, fått sömnspruta, röntgats och de har tagit mängder med blodprover – och hon har blivit lös i magen på kuppen. Blodproverna har visat att hon fått i sig någon typ av gift som påverkat just allmäntillståndet och gjort henne yr. Så nu blir hon kvar på sjukhuset till imorgon torsdag.
Men det jag skulle berätta om var allt som hinner utspela sig i väntrummet. Väntrummen i akutdelen på djursjukhus är mer välkomnande, kanske för att alla är där för att de oroar sig för en trejde part – inte sig själva. Kanske är det därför man pratar med varandra, hjälps åt, tröstar försöker förstå. Man lyssnar och frågar, delar med sig av sina egna erfarenheter. Kanske skulle våra akutbesök bli så mycket varmare om någon följde med oss, som en babuscka, och förde vår talan när vi satt där i akutrummets ökenlånga vänttider och ångestade. Någon som klappade om oss då och då!
