Ekostil

Vilken liten fighterhund vi har skall ni veta. Kanske att hon varit katt tidigare för hon verkar ha åtta liv.  Nu har Coco inte bara överlevt alla transporter fram och baklänges till olika djursjukhus hon har också klarat av magnetkameraundersökning, datormografi, ryggmärgsprov, biopsi och en rad blodprover. Tydligen angriper hennes egna immunförsvar cellkärnor i hjärnan vilket just nu resulterat i en partiell halvkroppsförlamning och rubbning av balansen. Vi hoppas nu att stark kortisonkur får bukt på den autoimmuna sjukdomen. Tills dess har vi en vänstertiltad yr liten vovve, som stirrar rakt fram och som inte kan gå och som helst ligger på sofflocket som en vante. Men bättre det än att ha henne flera mil bort i ovetenskap eller hur!

Är det någon som har huskurer runt det här med kortison för hund? Vi är SÅ tacksamma om ni hör av er, vill ni inte skriva i kommentatorfältet mejla gärna till tanja@ekostil.se

KRAM!

”Pay-offen på Strömsholms Djursjukhus – är det fiffel och båg det?”

Vilka tre kaosartade dygn vi haft skall ni veta. Gårdagen var helt sjuk. I dubbel bemärkelse. Stackars Coco vår lilla valp fick vi åka med ilfart till Strömsholms Djursjukhus utanför Västerås. För att sedan sitta där i över åtta timmar  i ett väntrum för att få reda på att de inte alls hade tid att göra magnetröntgenundersökning igår som de lovat i telefon.

Det är någonstans här det släpper totalt för mig. Jag blir som Michael Douglas i Falling Down, ni vet filmen där han springer runt med hagelgevär och beter som en maniac. Så blir jag fast istället för shot gun börjar jag av hela nervpressen toklipa och gråter så att sminket smetar ut. Jocke däremot blir vansinning och tur är väl det för det slutar med att Coco blir inlagd (nämen säg hej till dygnstaxa, dropp och dubbla avgifter) för att EVENTUELLT få göra magnetröntgen och ryggmärgsprov idag, fredag. EVENTUELLT.

Förstår ni nu att vi är helt galna. Ordet eventuellt i den här situationen är helt ofattbar. ”När får hon göra undersökningen då” frågar vi och har Coco liggandes som en koma-vante i famnen. ”Vi har tjockt med tider i säkert hela nästa vecka och i helgen jobbar inte den personalen, så i sådant fall blir det undersökningar nästa vecka men hon får ligga kvar här över helgen”. Förstår ni? Nä, jag tror inte ni kan förstå vår frustration då. Har STrömsholm satt i system att låta djuren sova över på dygnstaxa vi förstår ingenting!

Vi var kanske en millisekund från att plocka med Coco och springa ut, rivstarta bilen och bara åka hem. Hämta ut kortison som Södra Djursjukhuset skrivit ut och så hoppas på att den kan hjälpa henne på något sätt. Nu stillade vi oss, log vagt mellan gråtattackerna och vansinnesutbrotten och gick motvilligt med på att låta henne stanna över natt med dropp för att sedan under idag EVENTUELLT få komma in på röntgen.

Under tiden, som vi sitter där, två och en halvtimmas resa hemifrån ringer telefon. Det är  Olivia(10 år) som är själv hemma  tillsammans med lillasyster Mette. Hon undrar vad de kan göra då huset blivit utan ström på grund av åskvädret som just brakat loss. De kan varken laga mat eller titta på tv.  De kan inte gå ut för att det är som någon häller hinkar med vatten och så undrar hon var vi har gömt ficklamporna!

Någonstans här är vi utom oss. Vi skriver helt enkelt in Coco, rivstartar bilen och försöker hinna hem så snabbt vi kan samtidigt som vi instruerar Mette till att finna ficklampor, tändstickor och förklarar var närmaste pizzeria ligger. Det gick bra till slut, vi kom hem och styrde upp strömmen. Coco däremot vet vi fortfarande ingenting om. Det här regionsjukhuset skulle behöva någon som tog tag i deras intern- och externkommunikation. Pronto!

Har aldrig varit med om något värre. Ingen vet något. Ingen kan svara på något. Ingen ringer upp. Vi ringer upp och får veta att de inte vet varken hur länge Coco skall vara kvar. När vi kan hämta henne, vad de gjort för undersökningar och vad resultaten blivit.

För att inte tala om kostnaderna. Det kan INGEN svara på. Varje påbörjad kvart kostar flera tusen för att inte tala om dropp, magnetröntgen, inläggning, övernattning, blodprov, undersökning. Nu har non snart legat där i 24 timmar. Nej jag vet, ett liv är ovärderligt det håller jag med om men måste allt vara så luddigt? När vi låg inne på Södra Djursjukhuset var de glasklart – nu när jag tittar Coco i örat kommer detta att kosta exakt det här. Vi är nu uppe i snart 11 000 kronor så att ni vet. Så där smarta och tydliga var de där, vilket jag tycker är exemplariskt. Men detta. Jävla ludd-ludd, ”nja spannet på vad det kan landa på vet vi inte ännu, vi vet inte hur många dygn hon skall vara inne, över helgen jobbar inte samma personal bla bla bla” sådana svar fick vi igår. WTF – vaddå pratar vi om 17 000 eller 250 000 det är ju för f** bara att säga det!

Puh – märker ni att jag börjar loosa det? Jag sitter här hemma nu och är helt galen. Galen av oro. Galen av frågor. Galen av att ingen ringer. Galen av att inte kunna göra något vettigt. Galen av att inte veta något alls. Det värsta med att vänta är att få tiden att gå när man ändå inte kan ta sig för något!

Coco är lika dålig fortfarande. Tredje dygnet nu och vi börjar bli riktigt, riktigt oroliga! Vi fick hämta hem henne från sjukhuset igårkväll då de nu tagit alla prover de kunnat utan att hitta något alls. Nada. Så himla obehagligt. Nu återstår att åka till Regionsjukhuset i Strömsholm för specialmagnetröntgen och scanning av hjärnan för att se om hon har tumör eller annan typ av missbildning.

Vad hemskt det här är med att inte veta vad som är orsaken. Hon är slö, yr, vill sova konstant och kan inte gå. Har dock inget feber vilket skulle vara fallet vid hjärnhinneinflammation. Tydligen var inte de hödja levervärderna tillräckligt höga för att misstänka att hon blivit förgiftad.

ÄR det någon av er kanske som har en aning, har ni hund som råkat ut för något liknande?Just nu griper vi efter varje litet halmstrå.

Och tack alla snälla söta rara för underbara mejlen, det värmer!

p.s just det, de har miljövänlig röntgen på Södra Djursjukhuset, en digital röntgen som vi verkligen kan rekommendera om ert djur råkat ut för något som behöver röntgas d.s

Annars när man åker in akut på sjukhus har man alltid en sådan där obehaglig känsla. Ni vet, doften av steriliseringsvätska och alcosalsprit. Att det här är nog allvarligare än man tror. Så tänker jag i alla fall. Så är inte fallet på djursjukhus. Här känns det mer som att allt inom ramen för filmiska dramor kan utspela sig från kära återseenden och glädjetårar till direkt det motsatta. Men det finns alltid en strimma hopp.

Eftersom Coco fortfarande var riktigt illa däran imorse, bestämde vi oss efter konsultation med veterinär att åka in direkt nu när de öppnade Södra Djursjukhuset i Kungens Kurva. Vilket visade sig vara ett bra beslut. Där har vi nu blivit kvar hela förmiddagen. Coco har undersökts, fått sömnspruta, röntgats och de har tagit mängder med blodprover – och hon har blivit lös i magen på kuppen. Blodproverna har visat att hon fått i sig någon typ av gift som påverkat just allmäntillståndet och gjort henne yr. Så nu blir hon kvar på sjukhuset till imorgon torsdag.

Men det jag skulle berätta om var allt som hinner utspela sig i väntrummet. Väntrummen i akutdelen på djursjukhus är mer välkomnande, kanske för att alla är där för att de oroar sig för en trejde part – inte sig själva. Kanske är det därför man pratar med varandra, hjälps åt, tröstar försöker förstå. Man lyssnar och frågar, delar med sig av sina egna erfarenheter. Kanske skulle våra akutbesök bli så mycket varmare om någon följde med oss, som en babuscka, och förde vår talan när vi satt där i akutrummets ökenlånga vänttider och ångestade. Någon som klappade om oss då och då!

Jamen se där ja. Sista veckan innan man skall tillbaka till jobbet – ja då kommer en liten matförgiftning som ett rekommenderat brev på närlivsposten. Olivia är den som klarat sig, kanske för att hon INTE drack en milkshake på Max. Hon får helt enkelt ta hand om oss här hemma nu.

För att inte tala om Coco. Hon är helt väck. För sedan elvasnåret igårkväll yrar hon omkring som en galning, går på sniskan och ramlar omkull, kan inte fokusera och ligger som en liten vante. Hon har nu fått koltabletter och vätskeersättning enligt veterinärens ordinering och vi skall avvakta till imorgon och åka in akut om hon inte kvicknat till. Det kan tydligen vara värmeslag, borrelia, hjärnblödning, öronhinneinflammation, hjärnhinneinflammation eller något giftigt hon fått i sig. Så otäckt är detta!

Riktigt synd är det om oss idag hörrni!

Alltså det här med hemester i Sverige är väl hur fantastiskt som helst. Vilken vecka vi haft ska ni veta. Nu har vi äntligen landat hemma. Skönt så. Men vilken magisk plats Bastedalens Kinapark var.  Så där lummig, underbart vacker och fridfull plats. Att bara tyst och harmoniskt strosa runt i.

Kinaparken är en unik anläggning av sitt slag i Sverige och skapades redan 1960 av Ebbe Johnson i en kalkstensbrott ungefär 10 kilometer söder om Askersund. En harmonisk park som har förutom berg och sten, paviljonger, dammar, vattenfall och en rad växter som faktiskt inte finns någon annan stans. Som de rosaröda näckrosorna som folk vallfärdar från hela världen för att titta på!  Det sägs också att ett besök är läkande för kropp och själ, något som kan behövas så här inför sista veckan på semestern…

Karlsborg och sjön Viken börjar vi snart åka ifrån för att ta en tur till Bastadalens Kinesiska trädgård!Det skall bli mycket spännande!

Nämen goddag hösten! Vad hände med strålande solen och  medelhavsvärmen hörrni? Kan det komma så här mycket regn undrar vi och så snabbt. Flaggan är hissad och dagen till ära hittade Olivia kantareller (!). Så resten av eftermiddagen nu när Ulla skiner som solen, tänker vi prägla Coco på att söka efter kantareller.

Ett litet ekotips av Ulla – att plantera i en gammal stol – så variationsrikt och så smart!

Elva plusgrader, ösregn och storm utanför men en riktig solstråle firar vi idag med champagnefrukost och presenter på sängen – Ulla! Det är hon som får stå för solen idag. Nu hoppas vi att regnet uppehåller sig under tiden vi skall hissa flaggan. Och att Ulla kan plantera sina fina presenter – en svart vinbärsbuske och julros! Caméörhängerna de hänger med.

Snart, tja säg inom en två timmar, ska vi börja åka vidare i vår lilla svenska miniturné. Vi ska först förbi Fjällbacka och smyga runt i Camilla Läckbergs fotspår, för att sedan yra vidare till Karlsborg, sjön Viken och lantstället!

Det ni. Det skall bli mycket spännande att lurka runt bland Kungsklyftan, Fjällbacka kyrka och andra mordplatser som  förekommer i Camillas böcker. Självklart kommer jag också snoka extra mycket efter allt som är eko-reko där. Har fått tips om en ekotvål gjord på havtorn och en restaurang som skall ha grymma ekoluncher. Spännande!

Nu är vi åter igen ute på en liten miniturné, fast i Sverige den här gången. Och har landat i Trollywood och mina föräldrar som haft Olivia i typ en vecka. Varför känns det alltid som 10-åriga Olivia växt när vi varit ifrån varandra?! Hon verkar alltid så mycket äldre än när vi sade adjö.  Vilket var bara för några dagar sedan!

Har ni tänkt på en annan sak? Det är som att tiden står lite still när man träffar sina föräldrar. Ni vet. Även om jag själv är mamma nu, så blir man som aldrig riktigt vuxen när de är med. Mamma fixar maten, ordnar med efterrätter, tar hand om Coco och Olivia i ett nafs, visar inspirerande butiker. Pappa styr upp saker som en sann projektledare  – oavsett om det är Campari-med-spritzerdrinkar som det här med att ringa in 200 kantstenar via Blocket åt oss – när vi ändå är i krokarna! Love it.

Och vilket bemötande vi fick med mammas klassiska sommarfisksoppa, uppvärmd bastu och kallt vitt vin. För att inte tala om en prunkande trädgård med köksträdgård, tusentals växter, pappa som fixat 200 kantstenar till oss och körsbärsplock direkt från trädet.

- Mer eko än så här blir det inte!

Ibland talar bilderna sitt tydliga språk. Som de här från igår. Ibland tycker jag det är lite synd att ni, lieblings, inte alltid kan följa med mig 24 timmar om dygnet och få uppleva alla människor och scenarior. Det går inte att återberätta allt. Det bara går inte. Men försöker ändå.

JA Oskar aka Motoboy ÄR till och med snyggare i verklighet. JA han sjunger som en gud.  Ja det var magiskt. Ja Joakim är kär. Han kunde inte sluta prata med Motoboy efter spelningen.

Entreprenören Emil Klang (på bild överst härnedan med Alvaro) ordnade sommarfest och vernissage för modefilmsföljetången The Weeks of Dasha. Har ni inte följt det ännu börja göra det nu. Med det samma. Här. Dasha har ett sträck i underläppen.  Igår kändes det som en bra idé – idag ser det ut som jag fått ett kok stryk. Ha ha ha. Börjar nog bli l i t e för gammal för gimmicks.

Men vad roligt det här är med research då. Som detektiver strök vi omkring jag, Joakim och Coco igår dag, tog bilder och pratade med folk som bodde i huset som blir vårt första nedstamp i boken. Vi lurkade utanför, en bra bit bort och på olika ställen och riktigt kände in stämningen i kvarteret.

Spännande va, blir ni nyfikna nu?!

Avslutade hela deckarjobbet med en välbehövlig middag på Thaibåten som ligger på cykelvägen hem, har ni inte varit till Thaibåten måste ni passa på nu när sommarsolen står som bäst. Sandstrand har de också, på båten. Sådana där små detaljer faller jag för!

Igår kom vi varken fram eller bak. Vi gjorde allt annat än att cykla till city kan jag lova. HA ha ha, det går så där med mina dagsmissions. MEN strunt-i-dé, vi har semester och gör faktiskt sådant som faller oss in, eller hur?!

Idag, i alla fall, har vi en gemensamt mission. Vi ska ju skriva en bok ihop och tänker oss göra research till den idag. Den första av många framtida researchdagar I suppose. ”Research är a och o, gör ni den grundligt har ni hälften av storyn klar”, har säkert sex författare/författarinnor förklarat för mig tidigare.

Så. Nu är jag laddad, med iskall frappé, stadskarta över takåsar, slokhatt, solbrillor, nymålade naglar och en hund i korg!