”Om någon för ett år sedan hade sagt till mig att följande scen skulle utspela sig hade jag trott att de talat om någon annan”
Nu ska ni få höra om igårkväll. Ni vet att vi har Coco vår lilla Dvärgpinscher/chihuahuavalp. Nu har hon, vid sju månaders ålder, bestämt sig för att börja löpa. Hon har helt enkelt blivit tweenie. Hon pendlar mellan söta lilla valpen och kaxig tonåring. Inget konstigt i det egentligen. Men man vet som inte när det växlar om.
Så där går vi på väg hem från jobbet med tidspress för att hinna hem och öppna dörren till Olivia som var på väg hem från skolan. Vi har just lämnat tunnelbanan och kommit in i en skogsdunge, så möter vi en spanielvalp som är något äldre än Coco och som vi tidgare lekt med. De börjar busa. Och alla koppel tvinnar ihop sig. Ja ni vet, vi står där inlindade som mumier, när hon, spanielvalpens matte, föreslår att vi ska släppa loss dem för riktigt bus. Ja, varför inte tänker jag, hon brukar ju inte dra iväg inte. Inte när hon har en kompis..
Ha ha ha. Eller hur? En löpande tonårig valp..ja jag skämtar inte när jag berättar att jag ränner genom snår, skog, skogsdungar, ut på dagis, förbi skolan, förbi lyktsolpar ja överallt ränner jag. Eller nej, jag älgar fram. Med andan i halsen och ropar ”Coco”, smackar och ropar och trugar, tjoar och trugar. Inte en Coco någonstans. Alla jag möter frågar jag, joo, jaaa en liten hund har de sett och alla pekar åt olika håll.
Olivia ringer och undrar var jag tagit vägen. Jag flåsar och frustar. Ser för mitt inre hur Coco brytit tassen eller ramlat framför en buss. Till slut efter 40 minuter bestämmer jag mig för att dumpa handväska och jox hemma och öppna dörren till Olivia.
Vem tror ni sitter där? Ha ha ha. Coco, den lilla filuren – hade sprungit hem. Hela vägen hem. Helt själv. Puh. Men jag kan lova att jag fick den ofrivilligaste sprinterlöpet någonsin. Med betoning på löp.
