”Äntligen har vi hittat låten som fått våra hjärnor att koka i höstas”
Alltså nu måste jag berätta om den här låten. Detta är helt sjukt. I höstas hörde jag en svenska hiphoplåt på väg till ett möte, skvalandes på radion, som gjorde intryck och hann aldrig riktigt greppa vem det var. Ni vet man hör en låt som man gillar och så tänker man inte så mycket mer på det då. Så kanske någon månad senare hör jag den igen, lyssnar lite på texten, gillar soundet och missar igen vem som gjort den. Nu börjar jag bli lite enerverad. Vad är det här liksom, vem har gjort den. Soundet är hur coolt som helst. försökte förklara den för folk jag känner, ingen vet. Ni vet man nynnar, försöker minnas fraser. Ingen vet.
”Kanske Mange Schmidt. Kanske Fattaru”, säger någon. När jag försöker förklara att det är tony, conny och 90-talsminnen. Ingen vet något, jag kammar noll.
Samtidigt, mig helt ovetandes, hörde min äkta hälft Jocke samma låt på radio på väg till någon bilplåtning och missar också vem som gjort den. Varpå han startar sina egna efterforskningar. Så en dag när vi åker tillsammans i bilen så hör vi en annan hiphoplåt och börjar prata om den där hiphoplåten med 80-tals-synth-sound. Den där grymma hiphoplåten som vi inte kunnat få ut ur våra hjärnor. Som vi inte fått kläm på. Och vi bryter ihop av skratt. Tänk vad roliga vi är. Som tonåringar är vi, som ” bara-måste-få-reda-på-den-låten-annars-kan-vi-inte-sova”.
Så när vi kommer hem kastar vi oss framför datorn och söker. Vi söker på allt som har med 90-tal att göra; i textform, svensk hiphop, vi kollar upp hemsidor. Alltså jag skämtar inte, vi håller på sådär i timmar, kanske en hel helg, dricker vin, lagar mat och researchar. Nada. Njet. Zit-Zero.
Till idag. Idag i bilen på väg hem från huset, då dyker den upp i SR Metropol. Ontarios låt ”Ey Shuno”. Där är den. Mörka 80-talssynthhiphoplåten kombinerad med lyrisk svensk hiphop av Kristoffer Malsten från Fattaru och producenten Tefan Gräslund. Äntligen. Nu kan vi sova gott inatt.
