”Nostalgia locomotive”
Det finns hunger. Och så finns där hunger. Ni vet man är så hungrig så att vad som helst duger att stoppa i mun. Eller så kan man vara så där lite lagom sugen och nyfiken på det som bjuds.
Jag måste väl erkänna, som gammal britpopare att denna vecka är jag mest lite sådär sugen. Och nyfiken. Dels på BioRiorullen ”No distance left to run”. Dels på vad Ian Brown, tidigare sångare i Stone Roses och så Brett Anderson, tidigare sångare i Suede har kvar att ge. Ikväll krockar nämligen deras konserter. Är inte det beklämmande?
Två ikoner, två jättar som samtidigt vrider ut de sista skakande britpopdropparna från sina slimmade tajta svarta britpopbrallor. Inför en nostalgiskt publik av 32-årnågonting som kvällen till ära dammar av vintagetishorna, sneakers, kammar fram polisongerna, popluggen, fiskmössan och sminkar eyelinern fett svart. Och hoppas. Att någon soloartisterna de numera är av misstag slänger in She’s in Fashion, Electricity eller Ten Storey Love Song.
Så är det med hunger. Även om man bara är lite sugen.
