Hej söta du. Vilka två dygn vi haft. I tisdags natt vaknade jag av att min underbara äkta hälft skrek. Han skrek rakt ut av smärta. Jag har aldrig hört det här skriket förut. Hjärtskärande och vansinnigt på en och samma gång. Han hade så ont och fick akut åka till Danderyds sjukhus. Som tur är bor vi nära sjukan och han fick komma in för akut operation. Att de sedan skickade hem honom efter operationen var inget smart drag. Igår efter att han kommit hem uppstod komplikationer och det blev till slut ambulansfärd tillbaka till sjukhuset. Nu är han åter hemma, nedsövd med tabletter och jag vågar inte ens tänka på hur han mår efter de slutar verka. Om jag ska vara ärlig. Tror jag inte ens att han vet att han är hemma.
Tänk att hela tillvaron kan förändras så här. Bara på två dygn. Mina händer vill fortfarande inte sluta skaka. Rejält omskakad och chockad så klart. Och allt ställs på sin spets. Det sista Jocke skrek innan han ambulansen började köra var ”Testlaget måste bokas till Köpenhamn, fotograf Marcus också”. Hur sjukt är inte detta? Här ligger han i smärtor och tänker på jobbet som testredaktör för MOTORtidningen. Att de imorgon skulle åkt till Köpenhamn och att vi sedan skulle mötas upp på lantstället i helgen och fira hans födelsedag med hans föräldrar. Nu har jag styrt om allt det. Pratat med hans förstående chef, bokat om biljetter och styrt upp. Allt är under kontroll. Allt utom Jockes tillstånd.
Nu. När lugnet spridit sig här, om än bara för tillfället, sköljs jag av den där klyschan igen. Att vi måste leva här och nu. Att vi aldrig vet vad som ligger på lut imorgon . Och att man aldrig ska ta något för givet. Så ring det där samtalet ni skjutit upp. Eller säg en extra gång den där ”Jag älskar dig”. Gör det bara. Nu.
