Ekostil

”Den mustiga bruna hårfärgen? Det finns ingen hund begraven i den”

För drygt tre månader sedan läste jag min första Läckberg-deckare; Sjöjungfrun. Man kan passa på bollen och så kan man passa på bollen. Kanske att jag är bland de sista i Sverige med att läsa Läckberg, men  jag var ju nästan sist att börja tänka ekologiskt också. ”Att göra en sak är bättre än att inte göra det alls”, som Hillevi – min gamla lärarinna brukade säga.

Allt detta är norske författare Joe Nesbös fel. Eller förtjänst kanske jag hellre skulle säga. Deckar-gengren har för mig under säkert sju år, varit lika borta som en sovande Britney på gräs. Det vill säga förvirrat deckad. Istället har jag slukat dokumentärromaner, reportageböcker om svenska maffian, italienska maffian, biografier och Stockholm-Noir.

Bra så. Men när jag nu startade ekolivet inträffade ett stort dilemma. ”Va ska du köpa böcker, det är väl inte eko”, skrek folk i min närhet. Damn. Typiskt. Alltid ska det finnas en baksida av myntet. Eller fyra sidor finns det egentligen. Av ett mynt alltså. Så kom jag på det. Så klart jag får införskaffa böcker, de måste bara vara beggade, eller ännu hellre bytlånade. Wohoo. Perfekt. Semesterräddningen var här. Lyckan total.

Snömannen av Nesbö var den första av böckerna. Och utan att jag han säga blåbärspaj tre gånger, hade jag återigen väckt ivern, det outgrundliga suget tillbaka till deckarnerverna och nagelbitartegelstenarna. Sjöjungfrun blev min nästa bok. Och herregud sedan vilken story. Och så brutal. Så vacker. Så välskriven. Nu snart tre månader senare har jag superslukat ALLA hennes böcker ( tyvärr i total oordning då jag inte hittat dem beggade i rätt ordning). Hur kunde jag ha missat denna Läckberg?

Jag har ju intervjuat henne för tv - bland annat på Arn-premiären förra året. Och så har vi setts på röda-mattan-tillställningar lite hip-som-hap. Och som jag innerligt önskar nu att jag haft chansen att verkligen prata författarskap och storytelling, istället för meningslöst prat om väder och vind.

Men så händer något riktigt oväntat idag. Jag är hos min frisör Maria, som jag berätttade om i lördags. Sitter med Läckbergs första bok, Isprinsessan och kan inte slita mig. Maria fixar, donar, lägger i förlängning med Great Lengths, det tar fyra timmar.  Så frågar hon till slut vad jag läser. ”Läckberg, säger jag, första boken. Så sjukt spännande. Är nu snart klar med denna och det är den sista boken jag har kvar”.

- Camilla Läckberg? vet du, hon klipper sig hos mig, vet du inte det, säger Maria. Jag gör hennes hår. Hon är fantastisk och så rar. Och snygg. Hon ska komma hit i veckan och också färga och fixa lite extrahår. Hon ska tydligen dela ut pris på fredag. Och inte nog med det. Jag färgar dig och henne i exakt samma bruna mustiga färg. Ni har exakt samma färgsammansättning. Och löshår också för den delen.

Hm. Jag visste det. Nu när jag sitter här och sliter med boken (alltså min bok, Isprinsessan läste jag ut på tunnelbanan hem) så vet jag. Att det är i håret styrkan sitter. Även om det inte är mitt eget.

Just det. Här är hennes blogg..