”Adding the G to the Green”
Okej. Innan ni börjar läsa vill jag varna för ett långt inlägg. Jo, jag vet, Milagromänniskorna säger att det ska vara korta inlägg. Alla säger att det ska vara korta inlägg. Men detta blir en liten filosofisk tillbakablick och därför kan ni som hatar långa inlägg strunta i att läsa det. Eller nej läs det i alla fall för det är ett intressant inlägg.
Inatt låg jag vaken och funderade. Funderade på hur enkelt det är att anpassa sig. Egentligen är det ganska sjukt hur snabbt det går. Som när man flyttar från en större lägenhet till en mindre (eller tvärsom) eller när man inleder ett förhållande, eller byter jobb. Eller som det här med mitt ekoliv.
I våras hade jag aldrig brytt mig om källsortering, släcka lampor, tänka på vad jag stoppade i mig eller var jag shoppade. Jag har alltid följt hjärtat, gjort det som fallit mig in och inte tänkt så mycket på konsekvenserna av mina handlingar. Sedan öppnade min kära lilla dotter, Olivia 9 år, ögonen på mig och numera är jag som en nyfrälst person. Det här med ekologiskt tänkande genomsyrar faktiskt hela min, min familjs, mitt jobbs och alla i min direkta närhets – vardag.
Och inte nog med att jag under två månader förändrat mig, mest förvånad är jag över alla som just i min närhet också inspirerats till grönare val. Som när vi nu besökt mina föräldrar, vips var det ekotänk i alla led. Eller svärföräldrarna nu på lantstället, då ringde min fantastiska svärmor innan i skulle komma dit och hörde sig för vad hon skulle handla inför helgen.
Nu kanske ni tycker att helt leva ekologiskt i ett år är att överdriva det hela lite. Inte för mig, för så här är jag både i mitt privata och i jobbsammanhang, jag är antingen eller, svart eller vit, antingen gör jag det 150 procent, eller så blir det inte av. Saker man inte kan göra helhjärtat ska inte göras alls är mitt motto.
Och tro mig. Jag tar detta på fullaste allvar. Under dessa två månader har jag åkt kommunalt, jag har gått och jag har skrivit upp mina resor med bil (så att jag kan botgöra mig vid årets slut och köpa utsläppsrätter). JAg har klimatkompenserat flygningarna. JAg duschar endast två ggr/vecka då jag även tvättar håret. Jag shoppar inte om jag inte behöver och gör jag det är det second hand eller ekokläder som gäller. Jag handlar eko-odlad mat, eller närprocuderat om eko-odlat inte finns. Jag har svultit på restaurang med endast vatten i mitt glas om de inte haft eko-alternativ. Jag har lagat mat med mig till jobbet. Nu börjar plötsligt skafferiet att fyllas med mer ekoprylar, liksom vår frys och kyl.
Det jag har haft svårast med att förändra (och som i vissa fall fortfarande sker per automatik) är
- viljan att måla naglarna. Damn vad jag vill ha snygga naglar, både på fötter och händer. Även om det finns nagellack som är mer miljövänligt så är det så klart inte att föredra.
- saknar att köpa bubbelvatten på flaska.
- att äta lunch med mina kollegor, exakt var som helst på stan.
- att shoppa inredningsprylar, kläder, skor, väskor när andan faller på.
- ta taxi när jag är försenad.
Jag måste nu bikta mig och erkänna att jag faktiskt lät Amal måla naglarna på fossingarna när jag var och fick pedikyr. Mycket för att min lilltånagel är död och svart. Mest för att det kännts så ofräscht att inte ha ett lager lack. Fast vi tog bara ett lager. Det fick räcka. Sedan har jag faktiskt köpt bubbelvatten på flaska, när vi var i Dublin och i Finland, för deras kranvatten smakade klor. Och igår åt jag lunch på ett random-hak. Hade siktet inställt på den här Zundays Café, som liksom alla andra ekohak i stan hade stängt till nästa vecka. Då hade vi yrat omkring, jag såg dubbelt av hunger och tog det mest ekologiska de hade på menyn. Så. Nu vet ni allt.
Jag har biktat mig. Och ja, jag vet, jag är inte mer än människa även om jag ibland känner mig Divine 
